Sedan några veckor har mormor hjälp av ett assistansföretag i Lund. Nu märks stor skillnad på hennes humör och sätt att vara, hon är glad och pratar om ditt och datt. Tidigare kretsade alltid hennes tankar kring de dagliga göromålen, allt ifrån att hon gick upp på morgonen till att hon lade sig på kvällen var hon ledsen och orolig. Tänk om hon halkade i trapphuset och slog i huvudet? Hennes ben är inte lika stadiga som förut och hon blir lätt yr. Hon oroade sig över matinköp, över matlagningen. Täcker försäkringen branden om den orsakats av en platta hon glömt stänga av? Hon oroade sig också över att inte hinna till toaletten i tid när hon vaknade på natten, och tvättstugan ligger ju ända nere i källaren och det är ett helt företag för henne att tvätta sängkläderna.

Man gör ju vad man kan, men anhöriga kan inte vara med varje minut, man har ju sitt eget liv att tänka på också hur mycket man än bryr sig.

Sedan mormor fick hemhjälp via personlig assistans i Lund är hon precis som hon var förut. Hon är inte längre fast i sin oro över vardagen. Nu pratar hon istället om den trevliga vårdpersonalen som hjälper henne och bidrar med trygghet. Hon pratar minnen och skvallrar om släkt och vänner. Det är precis som innan mormor började bli skröplig; det känns väldigt bra att få ha den kontakten med henne igen istället för den vård-liknande kontakten man ofta får som anhörig till en gammal och sjuk person. Det känns också väldigt tryggt att veta att mormor kan ringa på sin larmknapp om något skulle hända. Förut kunde man oroa sig över att hon ramlat och låg på golvet när hon inte svarade i telefonen, nu vet man att hon larmar efter assistans om något sådant skulle hända. Det känns otroligt tryggt.